en barnlek... Eller?

Folk verkar tro att jag är lat, att jag inte jobbar för att jag inte vill, att jag lever på min mamma m.m m.m... Det är så långt ifrån sanningen man kan komma...

Varje morgon drar jag upp Ida, bär henne till skolan, får sitta där med henne nästan hela första lektionen innan jag kan gå, jag får några timmar för mig själv vilket jag ofta spenderar i stallet, min fristad...

Jag åker och hämtar Ida, får höra hur hon kastat stolar omkring sig, slagits, sparkats o skrikit, hon slår mig där i skolan, jag går nära hem henne, väl hemma så ska jag passa henne varje sekund för annars hittar hon på saker, jag får låsa överlåset på ytterdörren inifrån, låsa balkongen och gömma nyckeln, gömma allt hon kan skada sig på, ställa undan spraymedel, kryddburkar och dyligt, ändå lyckas hon så fort man tittar bort hitta något bus att göra...

Middagen går oftast bra så länge det är pannkakor eller fiskbullar, korv kan också funka, eller kycklingbitar på Mc, annat går bort...

Sen är det dags för medicin, det kan bli ett jäkla bråk men just nu så brukar min storebror som bor här tillfälligt, retas o säga att han ska ta den o då blir det en jäkla fart för han får absolut inte ta hennes medicin😂 Det funkar 8 av 10 ggr...

Sen kommer kvällen... Jag har blåmärken som bevis på hur kvällarna går... Jag har bitmärken, rivsår och smärtor...

Det kan ta upp i mot 2 h av slag, sparkar och skrik innan man ens får henne i säng, sen somnar hon fort när hon väl lägger sig, det är biten dit som är problemet...

Sedan ligger jag sömnlös halva natten och oroar mig för nästa morgon...

Och så tycker vissa att jag ska jobba på detta... Helst heltid... Ja men absolut... Nu har mamma dock sagt att jag måste sjukskriva mig för detta funkar inte, jag kan inte jobba som det är just nu...

Samtidigt vill vi flytta, det funkar inte att bo här... Inte så länge min storebror bor här också, det blir för mycket kaos både för henne och mig...

Så ja, imorgon har vi återkontroll på neuropsykiatriska på Astrid Lindgren, mamma ska följa med och ta Ida så jag verkligen kan prata med läkaren om hur vi har det för jag började gråta i skolan igår när Ida bråkade, jag kommer snart att stupa.

Tror folk att jag valt detta liv eller?! "det är bara du som kan göra något åt din situation" öhh jaha och vad ska jag göra?! Den ända utväg jag ser är att i så fall hoppa framför tåget men då lämnar jag Ida föräldralös så nej det är ingen option...

"det är väl bara skaffa ett jobb o flytta" ja men självklart, ett jobb som jag kan jobba på i ca 3 h mitt på dagen när jag inte har Ida typ och de ända 3 h på hela dygnet som jag får vila... Och de lär inte göra så jag kan flytta i alla fall så nej jag vet faktiskt inte hur vissa människor tänker...

Jag är då himla trött på att behöva förklara gång på gång vad jag går igenom och folk börjar prata om hur jobbigt dom har det som inte får sova på lördagsmorgonen för deras barn går upp tidigt...

Men ja, enligt vissa har jag valt detta liv så, jag valde att bli gravid med en idiot som föddes utan hjärnceller och jag gav henne alla diagnoser och problem och det är väl mitt fel också att hon är som hon är.

Jag älskar henne mer än allt annat på denna jord men jag önskar bara att en ända dag få ha ett barn utan svårigheter och problem...

Gillar

Kommentarer