Att se det positiva

När man lever som mig, ensam med en dotter med 4 diagnoser och en till utredning på G, som dessutom varit sjuk till och från i hela sitt liv i princip då är det otroligt svårt att se det positiva. Till min psykolog sa jag ofta, jag ska vara tacksam, hon har i alla fall inte cancer, det finns barn som har det värre.

Men då sa min psykolog att så ska man inte tänka, visst ska man vara tacksam att ens barn inte är allvarligt sjuk men det är okej att tycka synd om sig själv, om ens liv, att prata om sina problem även om de inte är så allvarliga som barncancer tex...

Det är så man ventilerar och kommer vidare och mår bättre.

Just idag känner jag mig ganska positiv, huvudet är ju fortfarande som det är men Ida har nu haft en ny kille som resurs och han är kanon, så lugn och trygg och inte lekfarbror utan ser till att hon gör det hon ska, plötsligt har hon inte sina utbrott längre, hon är gladare och vill gå till skolan igen. Det blev ju lite kaos när hennes resurs sattes i en annan klass tillfälligt och Ida fick ha 3 st som turades om typ, hon hade utbrott varje dag, ville inte gå till skolan och gjorde inget på dagarna.

Så det känns skönt att se en sådan fin förändring och att hon mår bra igen och hon avgudar honom, det är hennes bästa vän säger hon 😍❤️ Nu är han i Paris och hon blev lite ledsen när han inte var i skolan idag ❤️ Så hon kommer nog bli jätteglad när han kommer tillbaka ❤️

Idas bowlingklot har kommit btw, skitsnyggt 🤩