Årskrönika del 2

Sommaren började tufft med dessa diagnoser och det var dessutom dags att försöka vila upp sig samtidigt som jag gick och oroade mig för skolstarten. Hur skulle det gå.

Ja det fick visa sig helt enkelt. Första skoldagen var jag jätteorolig, jag hade redan planerat att jag skulle vara med i skolan första veckan för att se att det verkligen funkade. Idas lärare verkade otroligt ung men trevlig och det kändes bra, men ett första intryck säger inte allt nu för tiden. I detta fall gjorde det dock det. Dag nummer 1 fick jag träffa Idas resurs som jag blev glad över att hon skulle få, trots kommunens nej så valde skolan att ta från lärarpengarna för att få en resurs till Ida. Så det var verkligen super. Hennes resurs visade sig vara en ung kille som tog studenten i våras och inte hade några kunskaper inom diagnoser och jag tänkte, shit, hur ska det här gå, Ida är inte den lättaste med fyra diagnoser som är osams...

Men han visade sig ändå vara duktig, och hon fäste sig vid honom direkt. Ida har alltid varit mer för killar än för tjejer. Kanske för att hon inte har en pappa? Första veckan var det ju fritids så nästa vecka var det ändå lite nervöst, för då skulle skolan börja, mer press och krav. De första veckorna gick ganska okej, inte så mycket utbrott, men sedan startade det. Hon vägrade delta på lektionerna, alltid när jag kom lekte hon utanför klassrummet med sin resurs, vissa dagar fick jag höra att hon slängt stolar omkring sig och skrikit och slagits, slängt böcker m.m. Jag höll på att krascha. Jag hade precis fått nytt jobb och jobbade 4 h per dag plus 1 h lunch, Ida gick enbart skoltiden 8.30-14.30 vilket är väldigt kort men trots det så orkade hon det knappt. Jag fick vabba i princip varenda vecka, mitt jobb går ut på att jag bokar besök åt min säljchef och eftersom att jag ändå lyckades boka 2-3 besök när jag väl var på jobbet så kändes det ändå som att de var nöjda med mig. Men stressen hemma gjorde att jag knappt orkade jobbet. Jag mådde dåligt varje dag och varje gång hennes resurs var sjuk så vågade jag knappt lämna henne där. Det är psykiskt påfrestande att hela tiden behöva oroa sig över ens barn. Alla föräldrar oroar sig över sina barn, det är ju en självklarhet, men jag oroar mig 10 gånger mer...

Gillar

Kommentarer