Vem förlorar?

Imorgon ska Ida sova hos mamma, jag behöver en kväll och natt för mig själv, ladda upp batterierna lite...

Jag kan känna sådan ilska över att Idas "pappa" inte är med i bilden, jag vill inte ens säga pappa för pappa blir man inte för att man skaffar barn. Killen jag träffar är fan mer pappa...

Jag kan säga med all säkerhet att han inte berättat att han har en dotter. Skulle en killkompis till mig berätta att han hade barn så skulle jag ju fråga om han blev tappad som liten... Jag skulle aldrig kunna vara vän med någon som skiter i sitt kött och blod...

Så nej, han har knappast sagt till någon att han har barn...

Men frågan är... Vem förlorar i slutändan? Jag, Ida eller han? Ida är mitt allt och jag har varit där vartenda steg på vägen, hennes första tand, första gången hon klappade händerna, första gången hon satt själv, kröp, gick, allt.

Visst är det jobbigt typ varje dag... Hennes humör blir ju inte bättre med åren...

Varje dag får jag trippa på tå för att undvika utbrott, jag har lärt mig att se symptomen dock. Och på det sättet lärt mig att bemöta henne så att vi slipper de värsta utbrotten.

Men jag skulle aldrig drömma om att inte få vara i hennes liv! Och hon skiter fullständigt i om hon har en farsa eller inte. När granntjejen säger "det där är min pappa!" då kramar Ida mig och säger "det här är min mamma! Jag älskar dig!" Hon behöver ingen farsa, speciellt inte en efterbliven sådan som förmodligen blev tappad många gånger som liten.

Så vems förlust blir det?! Ganska självklart va😉

Vi har det underbart jag och Ida, vi mot världen👊❤️

Gillar

Kommentarer