vår helg

Helgen har varit väldigt lugn faktiskt... Min äldsta kusin fyllde 30 i lördags så vi åkte dit. Var bara jag, Ida och min mormor där förutom mina 2 kusiner då som bor tillsammans... Kändes jätteskumt.

Deras föräldrar, dvs min moster och hennes man kom först när vi åkt. Kanske är hela, den här Corona grejen, vad vet jag, men vi är ju släkt och har varit symtomfria sedan sportlovet då jag och ida hade nån halsförkylning som inte var Corona då för det var för tidigt.

Aja, vår släkt är lite speciell... Mycket press att göra bra ifrån sig och när man gör ett dåligt val så får man höra det för resten av livet typ... Så ni kan ju tänka er mig då som gjort otroligt många dåliga val i livet...

Men jag och min storebror har alltid varit lite de svarta fåren i släkten. Men han har bowlingen gemensam med de andra... Jag har aldrig hört hemma i vår släkt. Ibland tror jag att jag föddes i fel familj. Jag har inte fått nåhot från min familj egentligen förutom att jag är otroligt lik min mamma... Men i övrigt... Kreativiteten gat jag fått från pappa men ingen i min familj älskar djur som jag gör och hästar m.m.

Och det intresset har jag haft sedan småbarnsåldern...

Men sen har mina kusiner alltid haft bra betyg. De har alltid varit duktiga och skötsamma medans jag och min bror nästan hade ihjäl varandra och skolkade...

Åh andra sidan så är dom uppvuxna i en trygg miljö med 2 föräldrar som älskar dom och som än idag är gifta... Medans vi växte upp med en alkoliserad pappa som släpade med oss till sina alkispolare... Och sedan bodde vi med mammas sambo som typ bara ville att vi skulle försvinna...

Sådant har faktiskt mer betydelse än man tror...

Men än idag blir dom väldigt favoriserade, men det är jag som åker o hjälper min mamma och min mormor när det behövs, min äldsta kusin har bil och inga barn eller man, inget jobb på helgerna. Men ingen av dom har någonsin åkt självmant för att hjälpa mormor med saker...

Men sådant är tydligen inte så viktigt. Och ja, läser någon i min omkrets detta och blir sur över vad jag skrivit... Ja, sanningen svider...

Känner bara att vår släkt är så konstig, det finns ingen kärlek i vår släkt. Vi vill helst slippa ses känns det som.

Jag är den ända som ser fram emot födelsedagar och högtider för att vi ska, ses hela släkten, trots den uppenbarliga särbehandlingen, resten av släkten ser det bara som en jobbig plikt...

Det är därför det är så viktigt för mig att den jag gifter mig med släpper in mig i den släkt. Låter mig träffa föräldrar och vänner m.m. Och det är därför jag vill ha många barn, jsg vill inte att Ida ska vara ensam när jag inte längre finns. Hon ska många syskon och med tanke på hennes svårigheter är risken stor att hon själv inte kommer att få barn eller ens klaraav att o själv. Och det kommer att komma en dag då jag blir för gammal för att klara av att se efter henne, även om hon då är 50 liksom. Vi vet ju inte hur hon kommer att vara i vuxen ålder. Ingen vet sådant.

Suck, aja, nu fick ni lite söndagstankar från mig. Kände att jag behövde släppa ut lite så jag kan sova, imorgon börjar min praktik✌️

Gillar

Kommentarer