ödet avgör allt...

Jag har gått o kärat ner mig totalt vilket är så himla jobbigt för jag vet att det aldrig kommer att bli vi...

Jag skrev ju för några månader sedan om idas ena dagispedagog, han som skulle följa med upp till fklassen... Då var det mest en flirt, lite spännande och nervöst o så, man försökte få honom att lägga märket till en typ... Sen plötsligt började jag notera att det blev jobbigt när våra blickar möttes, det pirrade i magen och jag blev så stressad, det var typ 10 år sedan jag var så kär första gången...

Och ja det var faktiskt inte idas pappa... Men när han ville ha mig så nöjde jag mig tror jag för som jag känner nu kände jag aldrig med honom...

Och nu har det kommit till det stadiet att jag mår dåligt över vetskapen att jag kommer se honom när jag lämnar och hämtar, samtidigt som jag hoppas att jag ser honom... Så sjukt jobbigt...

Samtidigt vet jag att det inte kan bli vi även om han är intresserad vilket jag inte ens vet om han är, för som pedagog har man en policy att inte träffa föräldrar på fritiden eller ja på annat sätt än i skolan när barnen är med typ...

Och jag tror därför jag tycker att det är så jobbigt, tänk er att vara kär i någon ni vet aldrig kan bli er... Inte så länge han är idas pedagog i alla fall... Men jag är sådan som tror på ödet, är det meningen att det ska bli vi två så kommer det att ske även om det tar 10 år och vi hinner gifta oss o skilja oss, plötsligt möts vi i en affär eller på något sätt och det blir vi... Om det är meningen. Jag tror alla har sin själsfrände där ute, skiljs man eller separeras så är det inte meningen helt enkelt... Men vissa skiljs o sen hittar tillbaka för det är meningen 😂

Så ja, jag får väl må skit ett tag. På måndag börjar jag nya jobbet så få träffar jag lite nya människor, kanske träffar jag någon när jag kommer ut mer. Nu är det idas skola och stallet och hemmet. Svårt att träffa någon då😂

Gillar

Kommentarer