Ja jag äter medicin

Jag tittar nu mycket på Teen mom 2, finns en app Viafree där alla avsnitt finns, hittade den nyligen och blev superglad för jag har inte kunnat se de 2 senaste säsongerna, där tampas Leah med ett beroende för sina mediciner som hon fått och enligt rykte är det inte bara det hon tar men hon kan inte erkänna att hon har ett beroende, att kroppen inte klarar sig utan detta och det är nog första steget till att bli bättre, må bättre.

Att kunna säga, ja, jag tar medicin och min kropp och mitt huvud klarar sig inte utan den varken psykiskt eller fysiskt. Så är det och ni får acceptera mig för den jag är eller helt enkelt inte vara med mig.

Jag fick min bipolära diagnos som egentligen inte är 100 % fastställd ännu, år 2014 tror jag det var. Då har jag alltså levt med detta sedan förmodligen 6 års ålder, dom misstänker att jag fick det pga min traumatiska uppväxt med en alkoholiserad pappa, även om jag hade det jättebra med mamma men pappa kom och bankade på dörren, polisen fick hämta honom, mamma fick hämta mig mitt i natten hos honom för att han söp på natten, farfar ringde henne, han bodde hos honom då. Sådant sätter sig ju tyvärr.

Och sedan undrar man varför jag inte kan få en relation att fungera nu med en sådan farsa ursäkta mig... Vila i frid, men va fan...

I alla fall, jag fick då alltså inte medicin för än jag var typ 26 då... Då äntligen förändrades mitt liv, jag orkade mer, jag mådde psykiskt bättre helt plötsligt. Tabletterna är hemska att svälja, fyrkantiga och torra men jag gör det för att slippa må som jag mått idag bl.a.

Jag somnade med Ida igår, brukar ta mina mediciner på kvällen men glömde dom då eftersom att jag somnade med henne och sov till kvart i 6 i morse.

Jag vågar inte ta medicinerna på morgonen eftersom att jag då ofta får jättekraftig yrsel av dom, vet inte varför, kan bli jättedålig. Speciellt om jag missat ta dom en dag.

Och redan runt 10 började jag känna ett trycket på brösten, oroskänslan i kroppen, som att någon satt på mig, otroligt jobbig känsla, fram mot kvällen blir jag sedan lite yr, groggy, så jag tog medicinerna vid 4 när vi kom hem, men då hade yrseln och illamåendet börjat komma lite men det blev inte jätteilla.

Men då förstår ni vilket beroende kroppen får av dessa mediciner, även om man själv känner att man inte är beroende, kroppen klarar sig inte utan, det kan ta upp till en månad för kroppen att vänja sig av vid medicinerna och under den tiden kan man bli så dålig att man faktiskt tar livet av sig.

Ida har varit jättejobbig den här veckan... varför, jo jag har börjat jobba... tidigare mornar, längre dagar... Och idag började jag gråta till slut, hon sparkas, slåss med knytnävarna, fick stänga in henne på rummet tills hon till slut började gråta, men hon förstår inte vad hon gör fel, hon drog Sigge i svansen men enligt henne så klappade hon honom och han jamade inte skrek som jag påstår, jag satt på toaletten och hörde honom dit in! Jag hade låst dörr! Hon förstår inte vad hon gör för fel, när hon väl börjar gråta så förstår hon på någon level för då håller hon sig lugn ett bra tag men sedan kan hon börja igen, nu skulle hon lägga sig men om hon skulle bråka på dagen så tar det inte lång tid innan hon är igång igen, som att hon glömt bort att hon fick gå in på sitt rum...

Så när hon till slut somnade så kom tårarna, jag vet inte vad jag ska göra längre, nu som sagt berodde nog en del på att jag glömde medicinen igår men jag är fortfarande helt slut, så imorgon ska jag ringa knut och kolla läger med vår kallelse och stressa dom lite och säg att det här funkar inte, min lillebror vill inte vara här, mamma håller på att bli tokig och jag kan inte hantera henne, vi måste göra något!

Gillar

Kommentarer