att leva mitt bipolär

Idag är det kallt ute och det blåser så man tror att taket ska blåsa av😂

Tänkte berätta lite om min sjukdom, eller ja, för mig är inte bipolär en sjukdom egentligen, det är en diagnos, precis som autism, adhd, depression m.m. Men det är något jag måste leva med resten av livet, det går inte att bota, man kan äta medicin som dämpar symtomen men försvinner hör det aldrig...

Igår städade jag... Jag drar på musik, börjar plocka, känner mig riktigt taggad, hade vägt mig på morgonen, 98,7! Lycka, dammsög hallen och köket.

Plötsligt drar en dimma över mig, plötsligt känner jag mig inte alls glad och taggad, jag känner mig inte ledsen för mina mediciner gör att jag är ganska neutral... Jag är varken manisk eller deprimerad men jag har glada timmar och lägre timmar och det kan ske samma dag.

Så plötsligt känner jag inte alls för att städa så jag sätter mig ner och sätter på ett dataspel och spelar...

Jag kan känna mig jättetaggad och inspirerad och vill laga mat eller baka, tar fram ingredienser och plötsligt är jag låg igen.

Innan jag började med medicinerna så var det såklart värre.

En dag kände jag att jag vill renovera vardagsrummet, där vi bodde i Märsta, Ida var väl typ 1... Så jag började riva ner tapeterna, sedan blev jag sittandes i veckor, ingenting blev renoverat, vi fick ta dit målare som renoverade. En present från mormor❤️

Jag kunde vara så manisk att jag kunde hitta på vad som helst, jag var uppe i det blå. Även sexuellt, så fort mamma hade Ida träffade jag killar om jag var manisk just då vill säga.

Jag kunde även vara så låg att jag var redo att ta mitt liv. Den som höll mig vid liv dessa dagar var Ida. Jag kunde inte göra så mot henne.

Det blev ju inte bättre av alla problem hon hade, det ena efter det andra som dök upp, alla sjukhusbesök och allt skit med hennes idiotiska farsa som inte lämnade oss ifred samtidigt som han ändå inte ville ses.

Kändes som att han bara ville ha koll på att jag inte träffade någon annan... Så fort jag var lycklig så hörde han av sig och gjorde mig låg igen, gav mig förhoppningar och dödade dom lika fort...

Men sedan kom en kväll då Ida bråkade som fan, hon var typ 3 eller nått, hon vägrade sova, jag ville bara dö, jag låste in mig på toaletten och grät, hon grät utanför, ringde till mamma och grät... Nästa dag ringde jag psykiatrin i sigtuna/väsby. Fick komma dit och berätta allt. Jag fick medicin och samtal med psykolog... Nu har det gått snart 4 år och vi har äntligen fått koll på att jag äter rätt mängd och mår bra... Sen som sagt har jag fortfarande lite upp och lite ner men långt ifrån innan medicinering...

Jag har inte mycket minnen från Idas första år, därför är jag glad att jag filmat och fotat mycket under den tiden ❤️

Men att leva med bipolär är inte lätt, som tur är har jag den mildare varianten, de som har typ 1 blir ofta inlagda på psyket i perioder.

Men jag märker även nu om jag glömmer medicinen en kväll, det tar drygt 2 dgr innan nästa, dags medicin stabiliserar och då har jag inget tålamod, blir arg och skriker på ida så hon blir ledsen när hon bråkar. Kan börja gråta och må jättedåligt så därför är jag jättenoga med att komma ihåg medicinen, det är lättare nu när jag måste natta hästarna efter att ha nattat Ida, innan kunde jag somna med Ida och vakna nästa morgon och ha glömt medicinen...

Så ja, ni som känner igen er, sök hjälp, det är inte tabu längre att gå till psyk. Min bror var tom inlagd för drygt ett år sedan på psyk. Det är inget fel att ha bipolär men för er egen skull så sök hjälp för det är hemskt att ha en berg och dalbana med humöret.

Gillar

Kommentarer