att aldrig vara prio

Jag har aldrig varit prio 1 hos någon, någonsin. Inte hos vänner, inte hos familj och framför allt inte hos pojkvänner. De ända som alltid sätter mig först är Panda och Ida.

Jag är så trött på att vara prio 500. Ingen kämpar för mig. Visar att dom vill ha mig i sitt liv. Whats the point då liksom?

Varför ens försöka? Vad tjänar det till? Att bli kär, att skaffa barn, när man ändå blir krossad?

Jag trodde aldrig att jag skulle våga släppa någon inpå igen efter att Idas pappa drog. Jag trodde aldrig att jag skulle våga bli kär igen.

Så träffade jag M och allt var så lätt med honom, och allt funkade så bra med Ida...

Nu inser jag att han aldrig älskade mig. Han utnyttjade mig precis som alla andra. Jag duger när det passar honom.

Jag orkar inte börja om igen. Jag är hellre ensam resten av livet än att känna denna smärta igen...